Att må psykiskt dåligt
Jag sitter och bläddrar bland bilderna jag tog i måndags. Det är just i det ögonblicket jag inser att om ett år går jag i en helt ny skola, i en ny klass bland helt nya människor. Den tanken är skrämmande. Det är i det ögonblicket jag inser hur mycket jag kommer sakna dem, mina vänner, 7a, som blev 8a som nu är 9a. Alla sportgalna från Hovmantorp, och så vi mitt i allt, vi från lilla Kosta. Jag lägger märke till något annorlunda på bilderna; jag ler. Jag ler äkta.
Min bror skickade en novell som han hade skrivit på svenskan. Jag blev verkligen berörd och stolt över honom. Han har verkligen inte den skrivtalangen, som jag har. Ja, jag tycker det inte är någon större ide att ljuga, men jag tycker jag skriver bra. Men i alla fall, ännu en gång blev jag sådär känslosam igen. Något som återkommer ofta för mig.
Många gånger får jag höra att jag är en rätt gnällig person, och det är jag. Men det finns olika sorters gnäll; jag är den som gnäller att jag har ont, och hur trött jag är och att jag är sur. Sedan finns den sortens personer som gnäller om hur synd de är om dem. Den ena har gått igenom allt, den andra vill ta självmord men ligger ändå med alla killar och den tredje är det bara allmänt synd om. I det ögonblicket inser jag att det är tur att jag är den första sortens gnällare.
Istället börjar jag fundera på hur det vore om jag skulle börja klaga på hur jag mådde istället. När jag mår dåligt är jag rätt stum. Jag är väldigt dålig på att säga hur jag innerst inne känner. Det är ingen tävling om vem som mår sämst. Jag tycker att man ska dela med sig av sina erfarenheter. Därför tänkte jag göra det.
Du går ner för en trappa. Du har inte kommit långt i trappan. Plötsligt känner du hur alla negativa saker och sorger far genom ditt huvud. Från ingenstans känns det som någon har kastat tio tusen spjut rakt genom ditt bröst. Spjuten vrids åt olika håll, som om någon försöker dra ut dem. Du får känslan av att någon håller för din mun. Trycker för alla möjliga luftvägar. Och allra sist: ett slag i magen så att du faller ihop.
Du blir tvungen att sätta dig i trappan. Du förstår inte riktigt vad som händer runt dig. Människorna som pratar suddas bort och allt du kan tänka på är den psykiska smärtan du har i din kropp. Du börjar se detaljer som du aldrig lagt märke till. En tapet som har tappat färg, en blomma som skiftar i olika nyanser i grönt.
Gråta kan du inte. Du är tvungen att lägga dig ner. Gapar som en fisk på torra land, kipar efter luft. Tanken att strypa dig själv far genom ditt huvud och sakta för du händerna mot din strupe. Du ångrar dig i sista sekunden. En tanke från ingenstans landar inom dig och trycker bort alla spjuten och smärtorna: varför gör jag det här?
Varför har jag plågat mig? Varför har jag skadat mig? Varför mår jag såhär? Alla kommer någon gång i livet gå igenom en svårare eller jobbig fas. Min jobbiga fas i livet är nu och har varit det i ca en månad. Innan pratade jag med en psykolog men har kämpat på och behöver inte prata med han längre. Såklart att jag inte mår bra än. Denna veckan har inte varit den bästa precis.
Det jobbiga är att antingen är jag hur pigg och glad som helst. Jag pluggar 5 timmar i streck (jag menar verkligen det) och då fick jag mycket gjort. Jag orkar göra allt och kan inte sluta utan måste göra en massa saker. Men andra dagar, orkar jag inte göra någonting, ligger i min säng, kollar på film och tycker synd om mig själv. Hm, mindre kul. Och nej, jag har inget mellanting, antingen eller liksom.
Klart att ni inte förstår. Man måste gå igenom det för att ens fatta det. Plus att det är individuellt. Jag begär inte att folk ska förstå, men att de kan uppskatta att de har så mycket i sitt liv. Och att det enda negativa är att de missat matteläxan och att de har ont i huvudet. Så tänk efter, jag vet det är en klyscha, men det finns de som har det värre. Det är inte mest synd om den som klagar mest. Den söker bara uppmärksamhet anser jag.
Min klass, min underbara fina klass. Oj vad vi har bråkat, men oj vad vi har skrattat. Nu när jag är så känslosam inser jag att jag älskar varenda en av dem. Vi har blivit väldigt tajta. Idag hade jag ett väldigt djupt samtal som jag aldrig trodde att jag skulle ha med en kille i min klass. Fullt med överraskningar i livet.
Så här är jag nu, med underbara vänner, en pojkvän som jag verkligen älskar, en fantastisk familj, ett danssolo och förhoppningsvis betyg som jag kan vara stolt över. Jag har det rätt bra. Eller jag har det bra. Jag har lärt mig hur man hantera sådana situationer som jag får, tillexempel som den gången i trappan. Man kan klara allt. Även om jag knappt tror på de själv, så gör man det. Man får hålla käften om alla bagateller och istället prata ut om de viktiga sakerna. Gå till en vän som du kan lita på och prata verkligen. Det hjälper. Trust me.
Och jag älskar att skriva. Och utrycka mig. Och dela med mig av mina egna erfarenheter. Långt inlägg, men det kändes skönt. Älskar verkligen alla er där ute. Och allt bli bättre. Skit inte i skolan, jag tvingar mig alltid upp, och jag klarar det. Klarar jag det, ja då måste fan ni också göra det. Någon gång i livet kommer du må psykiskt dåligt, så lev livet och gör det som får dig att må bra. Så hörs vi till nästa gång.
Kisses/S
