Ja, min räddning, det som betyder allt för mig: dansen . Jag hade två underbara föreställning och en liten extra dnasuppvisning idag i Allhallen i Hovmantorp. Och jag fick äntligen mitt efterlängtade första solo: Big spender. Det gick så himla bra så det går inte beskriva! Okej, första föreställning gick åt hgrejdsk, men det var bara en liten, så det är väl okej. Men sedan gick det alldeles perfekt! Det går inte att beskriva känslan, den var helt fantastiskt, dansen var så jag, rollen var så jag och allt var helt amazing and perfect. Den bästa stunden på året. Och idag gick det galant! Så dansen har varit det bästa på hela året och saknar det redan...Och min fina grupp, älskar er alla så mycket!

 

Men desvärre har det inte varit en dans på rosor för mig detta året. I somras började jag må dåligt och det blev hej ambulans och början på en massa skit. Har sprungit hos psykologen varje vecka sedan augusti. Och bättre mådde jag inte, ångesten började ta över mig mer och jag insjuknade i en lätt depression. Varje dag kämpade jag för att ta mig till skolan och klara mig igenom de hemska dagarna men tillslut blev det för mycket. Jag började slockna mer och mer inombords och jag tappade lusten till allt: äta, vara social, skolan, vara ute och i vissa fall till och med dansen. Jag kunde inte göra prov eller läxor, kunde inte gå på lektionerna, åt inte i matsalen och knappt hemma, sov ännu sämre och mådde så hemskt, det går inte att föreställa sig.

 

Ångest kan man inte tänka sig hur det är inte deprision heller. Därför blir jag lätt ledsen när folk säger ja, jag förstår men det blir nog bättre. Nej, snälla ni förstår INTE hur det är och säg inte att det blir bättre för det är jag jävligt trött på att höra...Så det är bättre när mina kompisar säger rakt ut jag fattar seriöst inte ett skit hur det är att må så. Anfall efter anfall, sömnlösa nätter, svarta tankar som tar över en och släcker allt ljus, de tar all energi och man har ingen ork längre.

 

Därför har jag börjat med medicin. Första dagen på lovet åkte jag inte till barnpsykiatrin, pratade med en läkare, gjorde tester och annat för att kolla vad jag skulle ha. Hem fick jag två äckliga mediciner som jag hatar att ta. Men, men, inom några veckor ska de börja verka. Aldrig har jag varit så rädd som jag var då. Att ta medicin? Varför ska jag göra det? För så sjuk är jag väl inte, eller? Tydligen är jag det, vilket jag knappt fattar själv.  Men sedan när tänker efter så är det inte rätt normalt att ha sådana tankar och må som jag mår.

 

Julavslutningen vägrade jag att gå på, men bestämde tillslut att jag skulle vinna över det onda i mig och gå på den även om jag hatade det. Fick träffa Felix som jag inte har träffat på eeeevigheter! Desvärre fick jag hemska betyg, som jag inte har öppnat än. Och NEJ det är inte så lätt att öppna dem och jag vill inte göra det än, kanske om några månader om jag mår bättre då. Julafton började väldigt bra med ångest och anfall och käka Atarax på det och sedan däckade jag i sängen klockan två med Broder Daniel i öronen. God jul. Julstress med julklappar var inte så kul. Firade sedan med pappa och hans släkt plus Malin och fick träffa mina söta kusiner. Rätt mysigt, men tröttsamt efter någon timme. Så somnade igen med ångest.

 

Ska vi sammanfatta lovet så kan jag säga ångest på ångest efter ångest. Ångest är det äckligaste som finns. Fuck för det. Okej, ska förklara lite bättre vad det är, men det är rätt svårt. Det är som något kryper i kroppen, små monster som är hungriga, de äter upp allt i ljus i dig tills du blir tom. Sedan kalas dom i dig och river i bröstet och härjar speciellt om nätterna så man aldrig kan sova. Man ligger där och sprattlar och kippar efter andan och biter sig själv, sliter i sitt hår, förstör saker och sig själv bara för att få tyst på dem. Och inget hjälper. Det går inte att beskriva, det är fruktansvärt, så tror man att man dör, eller att man är redan död. Det låter väl mysigt?

 

Så detta har jag kämpat mot i nästan sex månaders tid och jag står nästan rakt på mina ben, Har klarat av att gå nästan alla dagar i skolan, har varit hemma enstaka när det blev för mycket, blivit godkänd i alla ämnen det är det enda jag vet om betygen, inte legat på sjukhus över natten, endast åkt in en gång akut med ambulans, inte gett upp allt och tagit mitt liv, försökt att leva och skratta i skolan, dansat på som en idiot och samtidigt försökt att dölja hur jag egentligen mår och är. Så ni som läser det och inte visste om det, hej jag heter Sanna, går i 9:a och hela höstterminen var jag sjuk, men det visste ni inte, för jag har inte visat det för många. Och oj vad duktig jag är på att fejka. För ni ska veta hur mycket jag har skämts, skämts över att vara dum i huvudet rent ut sagt, att inte vara mig själv, att behöva tänka på varje andetag man tar eller att undra varför jag ens lever.

 

Men jag har klarat det. Alla fina vänner som jag har. Min familj som har stått ut, vilket är ett mirakel. Min fina dansgrupp och danslärare. Endast på torsdagarna mellan klockan fyra och sex har jag varit mig själv och inte fejkat, då var det äkta glädje! Och min lärare, som har stöttat mig och hjälpt mig att klara av skolarbetet och alltid förstått och accepterat att det har varit som det har. Kan inte beskriva hur tacksam jag är över att få ha henne som mentor. Utan henne hade jag struntat i att gå till skolan. Så tack till er alla, du och du, när ni har funnits för mig. När ni har fått mig att försöka skratta, tvingat mig att äta, låtit mig gråta ut, prata ut i timmar, smsat mig under de hemskaste nätterna och älskat mig ändå. Tack, hade inte klarat det utan ER.

 

 

 

Ser helt efterbliven och galen ut på var enda bild, precis som det ska vara! Och nu till lite om hela året. Haft rosa hår, till viss del, fått mitt hjärta krossat tre gånger av tre pågar, fast bara en som jag älskade och älskar hihi, fått lära känna nya människor och blivit kompis med en massa, sett Hästpojken live frhbsdnjds, missat Panda Da Panda TVÅ gånger, missar Håkan EN gång, varit på semester med min kåvunge Nenna, skrikit med Nenna även blivit jagad med henne i skogen hahaha, fått en kusin, mjölkat minst tjugo kor, kört traktor, hållt i giiisar, (bonde?) börjat nian, köpte min systemkamera, varit i Stockholm fyra gånger, eller vet inte riktigt hehe, köpt ARTPOP som jag har väntat på i tre år,börjat lyssna på vettig musik och upptäckt svensk musik host Maskinen host Hästpojken host HH host Broder Daniel osv. lärt känna min okända storasyster Malin, varit hemma hos henne och träffat hennes snygga bror hehe, haft sammanlsagt fyra dansshower tror jag...bråkat, skrattat, gråtit, återuppstått, sett blåbadbyxan med Smuttan och Matilda, ja ni hör! Och dessutom blivit konfirmerad aaaaaaah!! Bästa kanske? Lätt! Så året har varit ett händelserikt år och nu blir det en massa bilder allt från prao till konfa. Kolla själva!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Blekinge med Matilda & Esmeralda 2013, juni from Sanna Johansson on Vimeo.

Alla som känner mig veeeet att jag älskar att fixa med bilder, fota göra film osv, så här har ni liter ur mitt år! Dessvärre sparades inte sommarens bilder när min data kraschade, så jag har bara mobilbilder, synd...

Men nu till next year! Blir sååå taggad när jag ser alla bilder och glad och tänker nej nu fan ska jag klara det här! Och det ska jag! Så detta årets nyårslöfte blir lite speciellt, för jag har flera!

Okej, Vicky var hos mig såklart så vi bestämde oss att lägga manken till oss ta och röra på oss, vi fixade ett träningsschema och bestämde ett och annat så träningen ska sättas igång! Igen. Sen jag blev sjuk har jag bara legat i sängen och jag saknar att vara ute och springa, så skönt var det! Och eftersom imorgon har jag inte ätit godis på ETT ÅR, gaaaa, fortsätter jag med det! Ska skära ner på kakorna,kommer bli tuuufft. Och börja äta igen, tufft det med.

Satsa på skolan, gå på lektionerna och försöka göra prov och läxor.

Bli bättre dansmässigt och bli bättre och vigare, även om mina knän förstör allt.

Försöka att kolla på mina betyg, hehe...

Vara glad och positiv även om varje dag är ett helvete.

Och det viktigaste: på skolavslutningen ska jag på ren svenska fan vara frisk och fri från mediciner. Jag ska stå där i en skitsnygg klänning, helst blå, skyhöga klackar, sexigt lockigt hår och ett stort fucking leende på läpparna och gå ut som en queen och sluta nian med stil och tänka jaaaaa de här klarade till och med JAG! Och börja gymnasiet och göra det jag älskar: dansa.

Så nästa år, vad jag vet att jag ska göra: gå på Avicii med Vicky, en spontan grej, hon hade en biljett över, jag ställer upp och går med henne hihi. Nej men det blir kul, visst inte Håkan precis, men jag ska försöka enjoy it! Börja Katedral Estet Dans, wooop! Alla väljer samhäll, ekonomi eller bygg. Jag är den enda i nian som går estet, haha, så jag blir ensam från Bikupan på heeeela min linje, shit vad kul! Faktiskt! Och sen allt där emellan osm kommer vara aaaaamazing, för nu jävlar ska jag klara av detta och vinna över demonerna och visa alla att jag kan!

Nu blev jag lite uppspeedad som ni ser, men blev lite glad när jag såg bilderna, hihi. Till sist låtar som jag har lyssnat på, okej kommer inte ihåg början av året, men vi försöker. Och jag säger det igen JAG ÄR SÅ STOLT ÖVER MIG ATT JAG HAR KLARAT DETTA ÅRET, FÖR HELVETE VAD JAG HAR HAFT DET TUFFT. Så nu säger jag tack och hej gott nytt år HEEEJ 2014. Lite musik och några sista bilder på mig och min klass, chao!

 

 

 

Nu ska jag sätta på årets bästa film, för pappa ville se den igen, Känn ingen sorg. Älskar dne filmen såååå mycket, sett den sjukt många gånger, men det skiter jag i. Puss och stora kramar, älskar er.