Vad som egentligen hände
Kom hem igår vid femtiden och gjorde inget speciellt, snackade med lite folk, planerade söndagen och chillade. Allt var lugnt så långt. Innan åtta fick jag värsta hostattacken, har aldrig fått någon sån jobbig innan! Så hostade, hostade och hostade och försökte kräkas, men kunde inte. Bara klöktes och hostade.
Mamma kom och vi gick upp på mitt rum, det var så jag knappt klarade det. Började få andningssvårigheter, men hostan lättade. Satte mig i min säng och tappade andan flera gånger och panikandades. Blev mer och mer rädd och det kändes som om jag inte fick någon luft och kvävdes.
Började skaka i hela kroppen, inte så kraftigt, men skakade rätt rejält. Fick ont i lungorna och extrem huvudvärk, så mamma ringde först 1177, men ingen svarade så hon ringde 112. Pratade med dom och andades lite bättre.
Det var bra i några minuter, hade hållt på i en timme och skakade mer och mer. Känndes som om jag fick ett epilepsianfall, låg och kramade och vred på mig. Kunde liksom inte hålla emot. Ville strypa mig själv och rev mig och slet i mitt hår och slog mig själv. Har aldrig varit med om något sånt otäckt förut, det var inte jag sim gjorde det, jag kunde inte sluta.
Så mamma fick ringa en gång till, och den här gången skickade dom en ambulans. Fick ångestattacker och visste inte var jag skulle ta vägen. Hade total panik.
Efter att hållt på i 2 timmar var jag slut och ambulansen kom äntligen. Kunde inte sluta skaka eller sitta upp utan att svimma. Försökte gå ner,men föll bara ihop så dom fick bära ut mig, annars hade jag svimmat. Så fick åka in fick några bedövningsplåster ifall att jag skulle få ta några sprutor. Tog blodtryck och lite annat. Tänkte på alla mina underbara vänner och hur mycket jag saknade dem. Så överlevde resan.
Kom in, fick ett Pippirum, haha. Fick berätta allt och göra massa kontroller. De visste inte vad de berodde på, men var troligen att jag inte har mått så bra. Var vanligt bland tonårstjejer. Och att jag fick panik och jag hamnade i en ond cirkel och allt blev värre och värre. Men fick åka hem, så otroligt glad över det!
Så har vilat under dagen. Var tvungen att berätta de för Smuttan, Matilda och Stoffe, så dom stöttade mig jättemycket, så klarade av natten även om jag var livrädd.
Tack alla fina vänner jag har, hade inte klarat mig utan er! Ska försöka att bli frisk, saknar er så! Och inget känns speciellt kul just nu, allt är piss, känns som i våras och att det aldrig kommer ta slut. But I will try, and its tuff and I am terrified, but I will make it!
Har aldrig varit så rädd som nu, tack för allt stöd, får ta en dag i sänder, så hörs vi!
Kisses/S
Kommentarer
Trackback
